Det här med bebisar när de är riktigt nyfödda.Dom är för ljuvliga.När Lova föddes var det inget annat som existerade.Man börjar sakta men säkert komma ur sin lilla bubbla efter några veckor.Andra tycker att de är så små och man själv tycker att de är väldigt STORA,mot vad när de föddes.Det går så fort, plötsligt matar man dem med sked och de sitter i en barnstol.Man börjar förstå hur de funkar,när de är hungriga,trötta har sjukt eller annars bara gnälliga.Och de blir så mycket mera lättskötta.Vill klappa i händer,sjunga leka tillsammans och härmas.Och när hon var några månader sov hon nästan inget på dagen,några minuter.Nu kan hon lätt sova i tre timmar i sträck.Och jag vet ändå att hon lever.
I början är man såå överbeskyddande.Tittar på när folk håller i så de nu säkert stöttar nacken.Läser av varenda liten grimas och tror de ska börja gråta.För det var ju de värsta,om de börjar gråta.Då kände man sig som en dålig mamma och man skulle fort hitta på något knep så de är tillfreds igen.Man tittar på reklamer på babysaker,tror man behöver dittan och dattan.
Så jag kan nog tänka mig att det stämmer när folk säger att det är mycket enklare med nummer två.Man vet vad man behöver,hur allt skall göras och slappnar av framför allt mycket mer.
Har tittat på kort nu från när hon var piku liten.Och hon var ju bara för ljuvlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar