Har nu skrivit förlossningsberättelsen på nytt eftersom den andra hade både fel dagar och det stod fel på flera ställen eftersom jag inte riktigt mindes allting när jag skrev första gången så för att ni inte får fel berättelse har jag lagt upp igen.


Jag for in tisdagen den 6 september till BB, de skulle prova lägga igång födseln tidigare eftersom dom misstänkte jag hade början till havandeskapsförgiftning. Var in på måndagen eftersom jag kände tryck vid under revbenen. Dom skulle pröva lägga igång mig med tabletter. Jag fick första tabletten på tisdagsmorgonen, fick lite sammandragningar men det var inte mycket. Låg i ctg-kurvan flera gånger den dagen, det togs beslut om att inte ge flera tabletter eftersom jag hade lågt blodtryck och inget protein i urinen. Jag fick nästa på onsdagsmorgonen. Inget hände så v for i jobb och jag låg i ctg-kurvan om vartannat.Trodde jag skulle slippa hem eftersom ingenting hände. Men plötsligt började det hända något, nämligen hennes hjärtljud sjönk ner till 90 plötsligt. Man började tro att det var min puls som apparaten började mäta, men de lag en tråd på mitt finger så kurvan inte skulle förväxlas med min puls. Det började visa flera dalar, barnmorskan tog mina uppgifter ifall att det skull bli så att de skulle hamna och snitta mig. Jag ringde till V och berättade men sade att jag tror nog ännu att jag slipper hem så han behöver inte komma hit. Det blev bara flera dalar ner till 80-90 men steg igen upp till 150, barnmorskan började springa med kurvorna till läkaren för att visa. Han kom in flera gånger också och tittade och sade att det här ser inte alls bra ut, att vi får nog förbereda för snitt. Han trodde inte att hon skulle klara en vanlig födsel eftersom hjärtljuden då var så dåliga fastän jag inte hade några sammandragningar. Jag ringde till V och sade att det blir kejsarsnitt att han får nog komma hit, de började förbereda mig för snittet och V kom till bb. Han skulle vara med vi skulle titta på en film före, men hjärtljuden blev bara sämre.. dom lämnade ner på 80, de försökte svänga på mig båda vägarna så babyn skulle röras men de steg inte, apparaten började tjuta eftersom hjärtljuden hade varit alltför låg en längre tid. De ropade då att de blir akut vi måst lägga in en kateter och jag fick gå till operationssängen, hjärtluden hade då ännu inte stigit, det for en tanke genom mitt huvud att nu kommer vi att mista vårt barn, de började springa med mig mot hissarna. Jag såg barnläkaren i hissen och då plötsligt kände jag mig lite tryggare, att kanske, Kanske kommer det här att gå vägen. När jag kom ner var det en massa folk som började ställa till. En anestesiläkare kom fram till mig till huvudet och sade att snart kommer du att andas in en gas, bli inte rädd du hinner bara andas några gånger. Jag tror jag hann ta tre andetag så var jag borta. Jag vaknade jag tror det var en timme senare av att jag skakade och skakade, jag fick smärtstillande och dom lade en värmefilt på mig, mindes att det kändes och jag yrade att de som var på uppvakningen var änglar och att jag var i himlen. Jag fick hör då att hon vårt lilla älskade dotter nog hade överlevt och att hon mådde bra och var med Pappa, tack gode Gud! Kan inte beskriva känslan när jag fick höra det. Jag var ännu en timme på uppvakningen och fick sedan far upp till dem på avdelningen. Vår älskade lilla dotter, LOVA föddes onsdagen den 7 september klockan 14.37
hon var 51 cm och 3740 gram




Jag började gråta när jag skrev detta om, tänk att det gick så bra endå, tänkt att vi fick vår lilla dotter och att hon är frisk framförallt.